Uppfostran och barnpsykologi

Barndomen är en mycket viktigt tid under vilken vi formas som människor. Mycket av det som händer i den tidiga barndomen kan påverka stora delar av våra liv som vuxna människor. Forskningen debatterar fortfarande hur stor del av vår personlighet som kommer från socialiseringen när vi är små och hur stor del som ligger i det genetiska. Oavsett fördelningen av dessa faktorer så står det helt klart att föräldrar kan ha en oerhört stor roll i att forma den unga individens framtida personlighet och beteende. Detta både på negativa och på positiva sätt. Det som händer under barndomen kommer i många fall sitta kvar i oss under resten av livet. Att bearbeta trauman från barndomen är något som kan kräva mycket tid, energi och arbete.

Relationer

Så som vi uppfostras när vi är barn kommer även påverka våra relationer som barn, men även senare i livet. I denna tid lär vi oss att utrycka oss och kommunicera. Bristfällig kommunikation från föräldrarnas sida kan göra att den vuxna individen även senare i livet får svårt med sociala situationer. Om dessutom verbal vanskötsel eller till och våld förs in i ekvationen så kan detta även påverka framtida relationer. Ett barn som utsatts för verbal eller fysisk misshandel har högre risk att i framtiden hamna i relationer där denna form av problem förekommer.

Förvrängd bild av jaget

Missförhållanden i hemmet under barndomen kan göra att barnet får diverse problem med en förvrängd självbild. Möjliga problem kan exempelvis vara att barnet inte får den kärlek han eller hon behöver. Avsaknaden av kärlek eller bekräftelse i barndomen gör att det finns en risk att man senare i livet söker efter bekräftelse på ett sätt som kan vara skadligt. En annan effekt kan vara att individen blir mer känslomässigt avstängd. En individ som saknat kärlek i uppväxten kan reagera genom att stänga av sina känslor. Barnet, och även individen som vuxen kan då uppfattas som likgiltig och till och med empatilös.

Risk att föräldrarnas tillkortakommanden förs vidare till nästa generation

En stor risk i dysfunktionella familjer är att barnet tar efter föräldrarnas beteende. Trots goda intentioner finns det många exempel på individer som tycks vara fördömda att upprepa sina föräldrars misstag. Även fast man kanske har svurit på att man ska bli bättre förälder än sin far eller mor var så är det lätt att falla tillbaka i föräldrarnas dåliga beteende. Eftersom detta är det enda sätt att uppfostra sina barn på som man själv sätt så kan det vara svårt att bryta mönstret.

Svårigheter att hantera de egna känslorna

Genom att växa upp i ett dysfunktionellt hem så kan barnet, och senare den vuxna personen, få svårt att hantera sina egna känslor. Eftersom man inte sett föräldrarna som bra förebilder för att hantera känslor på ett vuxet och moget sätt så kan det vara svårt för personer med en trasig barndom att hantera känslor även in i vuxen ålder.

Även den känslomässiga intelligensen kan bli svårt lidande av en problematisk barndom. För ett barn som fått känslomässiga skador under barndomen så kan interaktionen med andra barn bli mycket svår. Även i vuxen ålder kan personen få betydande svårigheter. Genom att man själv inte har nära till sina egna känslor så kan det vara svårt att förstå andra. Bristande empati är något som gör att man kan få svårt att komma nära, eller till och med kommunicera med människor i sin närhet. Personer som har brist på empati kan ofta irritera folk i sin omgivning då de uppfattas som känslokalla eller nonchalanta.

Auktoritet

Föräldrarnas auktoritet vad det gäller uppfostran kan har stor betydelse för individens utveckling enligt forskningen. I den amerikanska forskningen så har man delat i föräldrarna i två typer, en icke-auktoritär och en auktoritär. Den auktoritära föräldern kommenderar ofta barnen. Han eller hon säger ständigt till barnen hur de ska tänka och hur de ska agera. Om barnen inte gör som de vill så straffar den auktoritära föräldern dem, antingen verbalt eller fysiskt. Denna typ av förälder har relativt låg empati för barnens känslor. Typen är även mindre intresserad av att föra en dialog med sitt barn.

Ju mer auktoritärt ett barn uppfostrats desto mindre pannlober får individen. Detta är så klart högst individuellt, men genom en stor urvalsgrupp så har man i forskningen kunnat bekräfta detta samband. Denna del av hjärnan är mycket viktig för en mängd av våra funktioner. Pannloben spelar en stor roll för vår förmåga att tänka, planera och även avgöra vad som är rätt och fel. Barn med mindre pannlober har dessutom visat sig ha en större risk för att uppleva ångest.